Över snötäckta vidder där tundran evig är Vandrar en ensam man genom stormens raseri Förvisad till det karga landskapets dysterhet Skinn vitt som snö, själ svart som natt Plågad av de lagar herren dem befallt Han tog sin tillflykt till skogens kalla mörker Och in i det djupa han fann en frusen sjö Där skuggorna väntat att släppa sitt raseri Han drog sitt svärd och spillde sitt blod Genom isens sprickor det sipprade ned dit Där skuggor vilar och ondskan väntar Han väckte mörkret, hans själ var fri Mörker faller likt döden kommer Natten kallar de som ljuset skyr Ifrån skogen kommer ondskan En mäktig hord fylld av raseri Dold i natten väntar döden Blod skall flyta, liv skall dräpas Ingen skonas ifrån ondskans hord Evigt mörker följer vårt raseri Till korsets boning de tar sin tillflykt Med knäppta händer de ber för sina liv Väntar på sin gud att komma till deras räddning Ingen kan hjälpa dem, norden är vårt Lågor slukar de hus de tillägnat sin gud Med sina kors i hand, i ondskans eld de förgås Brända till döds på tusentals bål i natten Ingen undkommer hordens raseri Genom skuggors rike där mörker evigt är Tornar en ensam tron, född av raseri Kalla vindar sveper över nordens fjäll Dränkta i det blod ondskan har spillt Och ut ur det djupa ifrån dödens land En skepnad i svart ondskans tron besteg Skinn vitt som snö, själ svart som natt Att över skuggor härska, fylld av raseri