Isande drag från kalla nord Når bergets mossbevuxna fot I gångna tider levde här en ätt Avskilt från bygd och mänskligt öga Så kom vintern och klädde, furor och gran i vitnad majestät "Fjäderfäna de avvek från kylan Men människorna stannade tappert kvar Ett djärvt val som stundligen blev dess fall" En sista kärleksfylld kyss på skäggbevuxen kind Ett sista vink från den lilles späda hand Sedan banade en kylig färd för att hämta ved Aldrig återser de sin kära far "Glädjefullt öppnar han så stugans snö besmyckade port Strax stundade dock för fadern en faslig syn Ett ögonblick som bevittnade förlisning I stugans bädd, fru och barn, död där låg Ett lyckligt liv nu fallit till ruiner" En klagande litania nu här höres, fylld av modern och barnets gälla skri Gastkramad av de gånga, känn frusen hand smeka din kala hals